sitter sömnlös uppe om natten, igen. för... vilken natt i raden? jag minns inte. känner mig... vag. tom. ensam. frustrerad.... besviken? eller kanske förrådd till och med. känner en ändlös besvikelse över att inget någonsin blir som man vill att det ska bli, eller hoppas, eller ens tror.

var på öppenpsyk i ulricehamn idag för första gången, käner mig redan trött på dem. träff med sjuksköterska, det vanliga... vägning... blodtryck. försökte öppna käften trots att jag visste att det var fel forum. självklart hade det ingen effekt. saknar neuropsyk redan. saknar allvaret i det hela. nu är jag utslussad ytterligare ett steg i det jävla livet som för helvete INTE ENS ÄR MITT! börjar tro att ingen återvändo finns. alls. jag är så sjukt jävla rädd. så sjukt jävla rädd för att jag skall tvingas leva en annan människas liv, i resten av "mitt liv". försöker trycka på stoppknappen men inget händer. tillvaron känns som en skenande buss just nu. ett av problemen är att jag inte vet vars min hållplats är, är en passerad eller ej? misstänker starkt att jag t.o.m sitter på fel buss. men det är väl bara gammal hederlig pubertal existensiell ångest. som vanligt. jag är ju inte på riktigt.